Autofobi
Ithypallophobia (rädslan för erigerade penisar HAHA) eller vad sägs om anuptafobi?? Rädslan för att vara singel...
Men min fobi är nog ändå autofobi. Rädslan för att vara ensam eller bli lämnad ensam.
Det är faktiskt min största skräck. Att bli lämnad. Det är en sak tycker jag när man är gammal och går bort. Som när min mormor, morfar och farfar har dött. Det var jobbigt, tufft och ledsamt, men det var ändå på något sätt tid för dom. De hade levt sina liv och det är naturens gång. Det är alltid sorgligt när folk dör ifrån en, men på något sätt är det nästan ännu värre att bli lämnad av någon som fortfarande lever ( det är okej om ni inte håller med mig nu, men såhär tycker jag)
För om man blir lämnad av någon som fortfarande lever då har ju denna gjort ett aktivt val att den inte vill va med mig längre, att denne någon inte tycker om mig längre, iallafall inte så mycket så det är värt att stanna.
Det är hemskt! För er som inte varit i den situationen: Tacka er lyckliga stjärna! IT SUCKS!
Men det finns ju en följd till denna fobin också... Genom att inte släppa in någon på livet, slipper man hantera rädslan för att längre fram bli lämnad. Men släpper man inte in någon på livet, kan man heller inte uppleva lyckan av att inte bli lämnad. DILEMMA!
Nåja, fobier är ju till för att övervinna. så jag får väl börja att titta på ensamheten i en bok, sen får jag röra vid en bild av ensamheten, senare klappa ensamheten, hålla ensamheten i handen o vips! Sen är jag botad... eller?? ;)
